Vår medarbetare Sofia Zackrisson bloggar idag om supervalåret.
Idag läser jag regeringens skrivelse om en politik för en levande demokrati.
Det är en lång text på 128 sidor och innehåller regeringens bild av vilka utmaningar vi står inför, samt vilka inriktningar som demokratipolitiken bör fokusera på.
I år är det så kallat supervalår. I maj ska vi rösta i europaparlamentsvalet och i september är det dags för riksdags-, landstings- och kommunvalen. Vad som har upptagit mitt huvud när jag har tänkt på ”supervalåret”, och nu när jag läser regeringens skrivelse, är: hur mår demokratin i Sverige idag? Och kanske främst: hur ska alla medborgare känna att de har möjlighet att påverka?
Även i regeringens skrivelse framgår det att känslan av att kunna påverka är extremt viktig i demokratin, och orsakssambanden mellan att inte känna att det går att påverka och lågt valdeltagande är tydliga. I skrivelsen står det till exempel:
”Arbetslösa och sjuka upplever t. ex att de saknar politiska resurser att påverka sin egen situation. Om orsaken till ett lågt valdeltagande är en ojämn fördelning av politiska resurser blir insatser för att främja valdeltagande verkningslösa”.
Med politiska resurser menas till exempel utbildning, inkomster och andra resurser som ger en människa bra verktyg att påverka sitt liv och få makt. Vidare läser jag att de utvärderingar som har gjorts av regeringen efter tidigare demokratisatsningar inför valen visar att masskommunikation inte är särskilt effektivt för att öka valdeltagandet. Däremot går det att se effekter av att ha lokala demokratiambassadörer som möter enskilda väljare och samtalar om demokrati. Varför då? Det komplicerade är ibland så enkelt. De grupper i samhället som har minst möjligheter att påverka sin vardag, de röstar inte. De upplever inte att samhället är deras, att politiken eller demokratin är till för dem eller att det spelar någon roll vad de tycker. (jag är medveten om att det finns väljare som aktivt låter bli att rösta som en politisk handling, det är inte den gruppen jag pratar om nu).
Då spelar det ingen roll hur många informationskampanjer, annonser på Facebook eller flygblad i brevlådor vi delar ut. Då är det samtalet, diskussionen och dialogen som leder till känslan av att min åsikt spelar roll. Vi människor tänker och känner, utifrån det ska vi bemöta varandra. Demokratin och därmed valen handlar om just oss, inget annat. Låt oss agera därefter!
Jag vill upprepa det uppenbara: demokrati är inte ett resultat, det är processen. Vi kommer inte att hitta en quick fix för att öka valdeltagandet. Valdeltagandet kan ses som en indikator på hur demokratin mår i Sverige idag. Men målet måste vara större än höga röstsiffror. Målet måste vara ett samhälle där alla medborgare känner till sina rättigheter att forma samhället tillsammans. När alla upplever att de kan påverka, då har vi nått fram.
Veckans utmaning blir därför: att starta ett samtal om samhället med någon du inte känner.
Sofia Zackrisson
Verksamhetsutvecklare
DemokratiAkademin
