Seminarium på MR-dagarna, Paul Rusesabagina, Anna-Lena Lodenius
och Helen Pettersson. Foto: Nina Ahlén, MR-dagarna
Ingen försoning utan dialog
Det råder hollywoodstämning när Paul Rusesabagina går av scenen. Han har just deltagit i DemokratiAkademins seminarium ”Hope, not hate” på MR-dagarna, där han har samtalat med Anna-Lena Lodenius, journalist och författare, och Helén Pettersson (s), riksdagsledamot och ordförande för ABF. Samtalet har rört sig kring hat, hopp och försoning. Nu omringas Paul Rusesabagina av åhörare som vill ha bilder och autografer från denna människorättsaktivisternas superstjärna. Som om filmen skulle ha gjort verkligheten lite verkligare.
Filmen, det är ”Hotel Rwanda”. För de flesta är Paul Rusesabagina känd som hjälten som porträtteras i denna skildring av folkmordet i Rwanda 1994. Genom att öppna upp lyxhotellet där han var tillfällig chef efter att den europeiska administrationen hade lämnat landet, räddade han livet på 1268 människor. Ingen av flyktingarna dödades eller skadades under vistelsen på hotellet, men utanför pågick ett fruktansvärt brott mot mänskligheten.
Folkmordet i Rwanda var resultatet av en upptrappad konflikt mellan hutuer och tutsier. Splittringen mellan de två folkgrupperna, som har samma språk och religion, underblåstes framför allt under kolonialtiden, då belgarnas rasbiologiska uppdelning av folkgrupperna och politiska förfördelning av tutsier ledde till en allt djupare konflikt. Efter Rwandas självständighet 1961 tog hutuerna över makten, och en lång period av diskriminering och inbördeskrig följde. Den 6 april 1994 omkom president Juvénal Habyarimana när planet som han färdades i sköts ner. Detta blev den utlösande faktorn för folkmordet, som var kulmen på en hatkampanj driven av regeringen och hutunationalistiska milisgrupper. Ca 800 000 tutsier dödades och tusentals kvinnor våldtogs under de hundra dagarna som folkmordet pågick.
Paul Rusesabagina försöker inte på något sätt förminska den humanitära insats han gjorde. Men han tycker det är svårt att förhålla sig till hjältebegreppet, och hans självbiografi har titeln ”An ordinary man” . Jag frågar honom om det är lättare eller svårare att göra heroiska insatser i en extrem situation.
– Det är lättare, svarar han. Allt du behöver göra är att förbli dig själv, och fatta beslut efter det. Ditt samvete kommer aldrig att blanda ihop rätt och fel.
– Egentligen handlar det inte om mod, utan om respekt. Människor flydde till mitt hem från dag ett, och mitt enda sätt att hantera situationen var att bemöta dem på det sätt som jag gjorde.
Efter att till en början ha samlats i Paul Rusesabaginas hus, sökte både hutuer och tutsier skydd på Hôtel des Mille Collines i Kigali, som snart fick karaktären av ett flyktingläger. Avgörande för flyktingarnas överlevnad var att Paul Rusesabagina hade många gentjänster från högt uppsatta personer att kräva in.
– Närhelst jag har kunnat, har jag sträckt ut en hand. Då får man också hjälp när man behöver det själv. Under den här tiden krävde jag tillbaka dessa gentjänster många gånger om. Jag står fortfarande i tacksamhetsskuld till många.
Paul Rusesabagina får ofta frågan om han någonsin var rädd. Han berättar om folkmordets första dagar, då han för första gången kände dödens närvaro på allvar.
– Kigali var fullt av döda kroppar, berättar han. En del utan huvuden, en del med magarna uppskurna. Jag hade bott i det området i sju år och det var en fruktansvärd syn. När vi försökte ta oss till hotellet blev vi stoppade av milisen, som gav mig ett vapen och bad mig döda de människor jag hade med mig: min familj, mina vänner och grannar. Döda alla dessa kackerlackor, sa de. Då var jag rädd. Men snart lade jag märke till deras svagheter, och fann en öppning för dialog. Jag var den enda som hade tillgång till pengar, i hotellets kassaskåp.
Det tog honom två timmars förhandling att nå en kompromiss med milisen, och de kunde ta sig till hotellet. Han säger att han efteråt ”kände sig som en död människa”, men lärde sig samtidigt något om samtalets kraft.
– Alla människor har en öm punkt, säger han. Ingen är helt god eller helt ond. Det är allas vår plikt att gräva fram den goda sidan hos den andre. Närhelst någon öppnar munnen och talar till dig, sök en kompromiss.
Det finns djupa historiska rötter till våldet i Rwanda, varav alla inte är avkapade. Knappt tjugo år efter att 12-15% av landets befolkning dödades, är landet fortfarande splittrat. När försoning kommer på tal, återkommer Paul Rusesabagina ofta till hur man ser på vinnare och förlorare. I Rwanda, menar han, har en beväpnad vinnare alltid fått diktera villkoren, medan förloraren har fått falla på knä och be om förlåtelse. Detta ojämlika maktförhållande, menar Rusesabagina, är det främsta hindret för en helandeprocess:
– Så länge man inte går till botten med problemet, kommer historien att fortsätta upprepa sig själv. När hutuerna tog över regeringsmakten, gick tutsierna i exil. Problemet fanns kvar, men ignorerades. Efter folkmordet hände samma sak. Nu har tutsierna makten, och hutuerna är marginaliserade. Vinnaren får berätta sin historia, medan förloraren blir tystad. Vi kan inte ha två folkgrupper där en sitter i regeringen och en i flyktingläger, och sedan byta var tjugonde år.
Paul Rusesabaginas frustration över situationen i Rwanda är tydlig. Han talar om straffrihet, hutuer som försvinner och mördas, och beskriver landet som ”en vilande vulkan”. Presidenten uppmanar även hutuungdomar, som inte ens var födda vid tiden för folkmordet, att kollektivt be tutsier om förlåtelse. Rusesabagina liknar sådana åtgärder vid utpekningen av judar i trettiotalets Tyskland. Han anklagar regeringen för att skriva om historien, och de rättegångar som följt på folkmordet beskriver han som ”brottslingar som dömer andra brottslingar”. Många förlorade förtroendet för det internationella samfundet efter folkmordet. FN hade endast fredsbevarande styrkor på plats, tvekade att använda termen folkmord, och övergav också Rwanda när de evakuerat de européer som fanns i landet. Finns det då något verkligt hopp om att Rwanda ska kunna gå vidare mot en fredlig framtid?
– Vi är inte där än, men förr eller senare, tror Paul Rusesabagina. Dialog kommer alltid att vara nyckeln till varaktig fred. För att lösa konflikten en gång för alla, måste vi ha modet att se varandra i ögonen och tala med varandra. Kanske kan det gemensamma trauma som det rwandiska folket bär på vara grunden för en gemensam vilja till försoning, när ilskan och bitterheten har lagt sig.
Under seminariet ”Hope, not hate” lyftes även utvecklingen i Europa, där många är oroade över högerextremistiska framgångar och inskränkta rättigheter, in i samtalet. Hur ser man de tidiga tecknen på att något fruktansvärt kommer att hända, och hur kan man förhindra det? Paul Rusesabagina uppmanar till vaksamhet och mod.
– Den främsta orsaken till hat är fattigdom. Förr eller senare kommer en ledare att utnyttja människors desperation; i Rwanda gjorde de det genom att uppmana människor att döda sina grannar. Världen låtsas som om den inte ser någonting förrän allt bryter ut. Vi måste våga se vad som händer.
Helén Pettersson håller med, men tycker ändå att det finns anledning till hopp.
– Vi är lyckligt lottade: vi har alla verktyg som krävs, både för att se de tidiga tecknen och för att ta dem på allvar. Vi har utbildning, resurser och kan kommunicera med hela världen. Det som hindrar oss är det allra farligaste: att tro att vi inte kan förändra.
Utbildning lyfts ofta fram som en universallösning. Men Paul Rusesabagina menar att utbildning bara är en del av det förebyggande receptet.
– I Rwanda tog även intellektuella och andra högt uppsatta i samhället del i folkmordet. Livet består av många ingredienser; den utbildning man får i skolan är bara en. Lärdomar får man också från hemmet, från familjen, från vänner och genom de olika ansvar som lagts på ens axlar genom livet. Det är dessa saker som gör en till den man är, och som avgör om man kommer att göra gott eller ont. Ens moral kan inte vila på en examen.
Paul Rusesabagina och hans familj lämnade Rwanda två år efter folkmordet. Han är en stark kritiker av Rwandas nuvarande president Paul Kagame, och har fått politisk asyl i Belgien. Där har han startat Hotel Rwanda Rusesabagina Foundation, en stiftelse som vill använda erfarenheterna från Rwanda till att sprida kunskap om de underliggande orsakerna till folkmord, och arbeta för rättvisa och försoning både internationellt och i regionen. Stiftelsen erbjuder också stöd till utbildning för barn på den afrikanska kontinentern som förlorat sina föräldrar i inbördeskrig, folkmord och AIDS. Nästa generation är en självklar del av lösningen i alla konfliktdrabbade länder. Jag frågar Paul Rusesabagina hur man ska se till att dessa ungdomar inte bara tar avstånd från landets historia och politik, utan också lär sig av den och tar ansvar för framtiden.
– Ungdomarna är morgondagens ledare, och de måste inkluderas i samhället, säger han. Om de inte tar del i politiken är det ett stort problem, och det måste vi uppmärksamma.
Ett projekt som stiftelsen jobbar med nu bygger på dialog mellan generationer, där de bland annat undersöker hur överlevare från förintelsen har kommunicerat om sina upplevelser med den yngre generationen. Initiativet till projektet kom från Paul Rusesabaginas barn, som var små när folkmordet inträffade. Att tystnad aldrig kan vara del av lösningen för Paul Rusesabagina är tydligt.
– Ord är både våra värsta och våra bästa vapen, säger han. När vi ser vad som händer, måste vi vara lugna, fokuserade, och våga kalla saker vid deras rätta namn.
Sara Falkstad Byrne
Hotel Rwanda Rusesabagina foundation http://hrrfoundation.org
